Deckare och sanning

"Det tog 75 år innan kopplingen mellan asbest och sjukdom erkändes. Hur många år ska det ta innan vi erkänner att den som utsätts för mögel blir arbetsoförmögen", säger professor i arbetshälsovård Tuula Putus, angående ett fall där personal vid ett sjukhus i finska Österbotten blev skadade av dålig inomhusmiljö. Arbetsgivaren ville inte använda den försäkring som är till för sådana fall där arbetstagare blivit arbetsoförmögna, men fick ändå rätten på sin sida.
"Domen visar på hur vårt samhälle förändrats och hur lågt man värderar den enskilda människan" menar hon.

Däremot erkänns mögel som orsak till både sjukdom och död i den deckare jag läser just nu. En av Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway som ofta får arbeta för polisen i samband med att ben från skelett hittas för att bedöma deras ålder. Är de ett fall för kriminalpolisen eller för muséet? Både och faktiskt i denna bok som i original heter A Room Full of Bones, men på svenska av någon anledning fått heta En känsla av död. Där talar man om borstmögel (Aspergillus) eller med ett annat ord svartmögel: "Vissa arter är extremt giftiga. Sporerna kan hålla sig vid liv i hundratals, tusentals år. Så fort de kommer i kontakt med luften tränger de in i näsan och munnen och slemhinnorna. De kan orsaka huvudvärk, kräkningar och feber. Hos människor med försvagat immunsystem kan de orsaka organkollaps och död" Jo tack (min anm.) Jag minns fortfarande med fasa mögellukten i den lägenhet som en vän tittade på förra sommaren då jag följde med som "spårhund". Den stackare som eventuellt flyttade in där torde ha blivit levande mumifierad...
Konversation med doktorn i boken: "Kan Aspergillus ge mardrömmar och hallucinationer? Lord Smiths fru nämnde att han hade fruktansvärt hög feber innan han dog. Han yrade och såg syner och skrek i sömnen." "Det var förmodligen borstmöglet som orsakade det."

En annan deckarserie som inte räds att behandla miljöföroreningar och gifter i samband med korruption och lögner är Donna Leons böcker om kommissarie Brunetti i Venedig där alla är så korrumperade att t o m tjänstemännen på kommunen måste mutas om man vill ha något gjort. De deckare jag läst på senare år har faktiskt haft insprängda bland alla ruskigheter en liten nyvaknad miljömedvetenhet. Ta t ex Granne med döden av Alex Marwood där bokens styckmördare beställer storpack med bikarbonat för att hålla avloppsrören rena, och Mr Clarinet av Nick Stone där någon med fasa erinrar sig hur presidentens fru lät parfymera gatorna i staden när påven skulle besöka Haiti. Gissningsvis för att påven skulle bli så förgiftad att han inte frågade vart alla fattiga, hemlösa och svältande man städat bort hade tagit vägen. (Om någon letar efter en allmänt riktigt kuslig bok att läsa under mörka vinterkvällar kan jag rekommendera den. Nick Stone växte upp på Haiti och är väl förtrogen med miljöerna i boken.)

Men apropå mögel i verklighetens värld så kom finska läkarföreningen Duodecim redan före ovanstående rättsfall ut med nya vårdrekommendationer för hälsoproblem relaterade till dålig inomhusmiljö. Professor Tuula Putus tycker att de är alldeles för vaga och att den viktiga rubriceringen uteblev från rapporten. Första prioritering borde ha varit att stoppa de utsatta från att använda en byggnad med dålig inomhusluft!
Ungefär samma inställning som ovan har hittills rått i Sverige. Kanske läser de för lite deckare?