En blogg om kemikalieintolerans som tabu i dagens samhälle!

söndag 26 april 2015

Kolosser på lerfötter....?

Jag lyssnade på Värmlandsradion häromdagen när Karina Johansson från Sunne berättade om sin nya bok som hon skrivit om Addisons sjukdom, där hon delvis vänder sig till sjukvården därför att hon har haft så många svårigheter att bli trodd på och få hjälp där. Trots att hon numera har fått diagnosen har problemen med misstro från vårdens sida fortsatt. Addisons (binjurarnas oförmåga att tillverka de livsviktiga hormonerna kortisol och aldesteron) kan trots medicinering bli farlig t ex vid influensa eller annan försvagande sjukdom, och hon berättade om hur hennes pappa som också hade sjukdomen (som dock inte är ärftlig) hade fått kämpa i många år för att få hjälp av vården. Hon menade att många aldrig får någon diagnos och att troligtvis en del har avlidit odiagnostiserade och utan att bli trodda.
Har det alltid varit svårt att bli trodd hos sjukvården, eller har det blivit svårare idag med alla "nya, mystiska" sjukdomar som uppstått på grund av senare företeelser som t ex den massiva strålningen från 3G- och 4G-masterna och överanvändningen av nya kemikalier som framställts av människan?

Naturliga kemikalier har ju alltid funnits och redan de gamla grekerna och egyptierna använde parfym kanske någon invänder apropå kemikalier, men det handlade om blommor där doften utvanns genom oljor, alkohol eller vanligt vatten. Idag består de så kallade parfymerna till 90-100 % av kemikalier, varav många har experimenterats fram och aldrig prövats ifall de är skadliga för djur och människor. Monica Kauppi skriver i Impotensmadrassen att hon ser framför sig hur företagskemister sitter där och blandar och myser, "vi tar en OH-grupp till, byter ut en atom här, gör kedjan lite längre, grenar den lite, eller så delar vi av den och sätter ihop en del med nåt helt annat, alltid kan man använda det till nåt, och om det inte finns nåt användningsområde, så hittar vi på ett. Det löser sig..." På så sätt har man kört ihop nio fenol med en OH-grupp och skapat nonylfenol, en höjdare i billigt tvättmedel och i färgglada tröjtryck, skriver hon. Nonylfenol är hormonstörande, precis som polyklorerade bifenyler, PCB, som finns i byggnader som fogmassa och numera också rikligt i t ex fisk och bröstmjölk."Fenylgrupper är inte så trevliga i det biologiska systemet. Många har biocida (livsdödande) egenskaper" säger man vid Kemikalieinspektionen.

En del väljer att äta "Paleo" för att man anser att kroppen fortfarande är anpassad till kosthållningen under stenåldern, men tänker inte på att de dygnet runt marinerar sin kropp i kemikalier som inte är anpassade till stenåldern utan har manipulerats fram de senaste decennierna. När man äter har man åtminstone enzymer till hjälp att bryta ned födan, men när man använder moderna, kemiska parfymer i t ex deodoranter, hudkrämer och sköljmedel i kläderna på kroppens största organ, dvs huden, tar det bara en kort stund för kemikalierna att nå inre organ t ex njurar och lever. Vi lever ständigt omgivna av dessa kemikalieångor, och en del märker det inte ens. Till skillnad från de gamla grekernas och egyptiernas parfymer som försvann snabbt i luften (vilket de beklagade) är våra kemiska parfymer gjorda för att bita sig fast mer eller mindre för evigt (vilket vi beklagar) och även utomhus är ofta luften förpestad av att några gått förbi för en stund sedan och deras kemikalier dröjer sig kvar i luften på ett kväljande sätt.

Fast inget ont om Paleo förstås! Många börjar förstå att det kanske ändå ligger något i det gamla talesättet "man är vad man äter", till skillnad från många av dagens läkare som menar att vad man äter inte spelar någon roll för t ex  inflammatoriska sjukdomar. (Fast glöm inte att man är vad man andas och omger sig med också!)  En av mina gamla chefer vid ett kök jag jobbade i berättade att man upptäckt att ett lagat mål mat om dagen gjorde en stor skillnad för gamla, senila människor som blev piggare, klarare i huvudet och klarade sin vardag bättre än om de bara åt uppvärmd "färdigmat" eller slarvade med bara smörgåsar hemma. Hon hade själv tydligt märkt den skillnaden hos sin gamle far.
Den amerikanska författaren Pamela Druckerman som är bosatt i Paris har också märkt skillnaden, i hennes fall när det gäller barn. Hon skriver att amerikanska skolbarn ofta lever på skräpmat medan de franska barnen brukar få näringsriktig, lagad  mat varje dag. Men det är också stor skillnad i uppfostran; franska föräldrar är "cheferna" och inte barnen! Av amerikanska skolbarn har minst 9 % diagnosen ADHD, medan mindre  än 0,5 % procent av franska skolbarn har samma diagnos. Hon säger att franska föräldrar till skillnad mot de amerikanska inte medicinerar bort uppförandeproblem hos barnen. Man kan tillägga att det gör säkert sitt till att Frankrike förbjudit trådlöst i förskolorna och att man har restriktioner för trådlöst i övriga skolan; att wifi ska gå att stänga av och vara avstängt när det inte används.

Har sjukvården inte hängt med i svängarna, och helt enkelt blivit föråldrad? Är det av rädsla att tappa greppet som t ex en vanlig barnläkare, dr Reimer i Mölnlycke, angriper elöverkänsliga och kallar dem "foliehattar"? Eller är han bara en "attention whore"? Eller betald av industrin? En annan läkare som brukar lyftas fram i media när det gäller el-, men i det här fallet också kemikalieintolerans, är Lena Hillert. Hon brukar dra den gamla KBT-valsen, dvs hon tror på avprogrammering i form av kognitiv beteendeterapi och har sagt att den lönar sig inte att elsanera bostäder för det har visat sig inte hjälpa. Ändå finns det ju många elöverkänsliga som har blivit bättre och t o m menat sig ha överlevt genom att själva kunnat bekosta en elsanering av sin bostads- och/eller arbetsmiljö, så man får gissa att det har ekonomisk bakgrund. Hillert har också fel när det gäller kemikalieintolerans då hon hävdat i intervjuer att den aldrig gett några fysiska bevis i tester. Bl a professor Gunnar Heuser har visat på avvikelser i mastcellsprov hos en del individer och Linus Andersson vid Umeå universitet har visat på förändringar vid hjärnscanning. Att enbart hänvisa till KBT som Hillert gör verkar ovetenskapligt eftersom det inte finns någon som helst forskning som visar att någon tillfrisknat från MCS eller elöverkänslighet genom kognitiv beteendeterapi. "Jag önskar det vore psykiskt", skriver psykologen Robert S Mayer i tidningen Våra giftiga tider. Mayer har själv MCS (multipel kemisk känslighet) och anser sig kunna skilja på psykiskt och fysiskt.
Solveig Silverin intervjuades av Peter Wahlbäck om den farliga mobilstrålningen i radioprogrammet Karlavagnen häromkvällen. "Jag önskar jag hade fel", säger hon. Hon har själv arbetet inom området och blev bildskärmsskadad får 23 år sedan, och blev därefter elöverkänslig. Hon oroar sig för att den unga generationen idag inte kommer att bli gammal, och har sett hur många har blivit sjuka i takt med utbyggnaden av 3G-nätet. Hon menar att mobiltelefonen i sig är en bra sak, men att det inte är lämpligt att göra allt via den som att lyssna på musik, surfa på nätet och spela spel. Det borde göras från en stationär dator. Solveig Silverin berättar om hur en kvinna som skrev en uppsats redan 1976 i ämnet skadlig strålning blev uppsökt och hotad av telejätten Ericson. Sedan försvann hon, och även uppsatsen försvann!

Jag har (åtminstone ännu) inte blivit stalkad av någon industri, men däremot "trakasserad" av myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Så länge jag hade diffusa sjukintyg som antydde att det var ett tillfälligt funktionshinder accepterades det, men när intygen blev bättre och det tydligare framgick att det var ett miljörelaterat funktionshinder fick jag inte längre stå kvar som arbetssökande för man ville inte bidra med någon som helst arbetsplatsanpassning. Och Försäkringskassa "frös fast" i sitt svar på mitt senaste överklagande för snart ett år sedan, eftersom jag hänvisade till Förvaltningslagen krav på att FK ska hjälpa en person rätt i en dylik situation vilket de inte alls har gjort, snarare tvärtom kan man lugnt säga. (Men gissar att FK har konsulter till hjälp för att trassla sig ur detta.)


Industrin vare sig det gäller läkemedel, kemikalier eller datorer och mobiltelefoni har aldrig varit så stor och mäktig förut men ändå verkar man rädda, t ex kostar Monsanto på en hel PR-avdelning som smutskastar forskare som varnar för GMO enl. Natural Society. Att kritisera industrins produkter är att trampa på många ömma tår. En hederligt förankrad industri borde inte vara rädd att granskas, bara en "koloss på lerfötter" reagerar väl så?








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar