"Ockham som en rakkniv vass"

"A riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma", så beskrev Churchill den ryska mentaliteten under andra världskriget. Lika aktuell idag med tanke på de senaste dagarnas cirkus och obegripliga kovändningar. Då får man hjälp av Cornelis Vreeswijk som sjöng textraden "Ockham som en rakkniv vass" på en gammal skiva - Ockham var en medeltida filosof som kritiserade den realistiska kunskapsteorin och menade att man inte ska anta fler premisser än som behövs för att förklara de observationer man gör. Principen minsta möjliga antagande kom att kallas Ockhams rakkniv. Den enkla lösningen är ofta den rätta: Någon sade att ryssarna aldrig har varit smarta. Deras framgångar under andra världskriget bestod av att mata på med en aldrig sinande ström av mänsklig kanonmat plus floder av vodka. Den brända jordens taktik stoppade visserligen fienden men ödelade också egna befolkningens liv. "Gåtan" är förmodligen dumhet, alkoholskadade gener och strategin att blåneka uppenbara fakta och irrationellt beteende som tillfälligt gör fienden förvirrad av bristen på logik. Det vi sett nu är bara ouvertyren och inte finalen, säger Carl Bildt om de senaste absurditerna i midsommar. (Tycka vad man vill om Carl Bildt, men han har dock en stor erfarenhet av utrikespolitik.) Som strategi kan absurditeten inte leda till något bestående gott för landet.

Den ironiske guden

När konstnären Lars Vilks ställt ut Mohammed som rondellhund fick han leva med ständiga livvakter som måste kostat skjortan för skattebetalarna. Men det var inte islamister utan hans egna livvakter som kostade honom livet när de körde för fort, hamnade under en lastbil och hundratals liter bensin fattade eld. (Man valde begravning utan kista för kremeringen hade ju varit fix och färdig.) Senaste är miljardärer nyfikna på Titanic, och som råkar ut för samma öde som Titanic. Ironin kommer och tar oss, ett av budskapen i Siri Hustvedts romaner som är svåra att säga emot bl a i Den lysande världen där konstnärinnan Harriet planerar hämnd på konstvärlden som förbigått henne och premierat de manliga konstnärerna. Hon ska ställa ut sina verk och låtsas det är tre okända manliga målare som gjort dem och när de fått fantastiska recensioner ska hon träda fram och avslöja att de är gjorda av henne. Men berömmet stiger en av dem åt huvudet och han vägrar släppa "sin" succé (och vad kan hon bevisa), och en annan sticker med pengarna. Ironin är likaså i Siri Hustvedts eget liv; doktorandexamen från Columbia university, forskning åt en medicinsk historiker, kunskaper i neurovetenskap som hon använt i sina romaner bl a detta med förbindelsen mellan hand och hjärna när man skriver för hand som hon tog upp före populärvetenskaparna. Men det är hennes make, författaren Paul Auster, man intervjuar och intresserar sig för. Ironin lär också slå hårt mot en annan: Putin som öppnat gapet för att sluka andras områden när det istället leder till att alla övriga vill gå med i Nato (som inte hade en tanke på det förut åtminstone inte så brådskande). Plus att det förmodligen leder till inbördeskrig när folket till sist inser att de blir lurade, utblottade och riskerar livet genom det onödiga, otidsenliga kriget, som i slutändan förmodligen gör imperiet mindre och inte större. Det kommer att ta flera generationer att försöka lappa ihop system och förtroende. Som oraklet i Delfi kungjorde för fru Brögger när den sistnämnda reste dit för en intervju långt innan kriget var påtänkt (apropå "det stora riket i öst): "Ett stort rike kommer att gå under och ett mindre att blomstra (Ukraina? min anm.)" Slutligen lite ironisk kuriosa från tiden jag brukade bära andningsmask i trapphuset mot parfym och andra kemikalier: Diverse missbrukare och "eviga tonåringar" höll till i våningen under och någon hade beslutat sig för att skrämmas när han hörde mig gå ut genom att rycka upp sin dörr och hoppa ut just som jag gick förbi. Han hade dock inte räknat med min andningsmask, en ganska förskräcklig sak som jag döpt till "grishuvudet", utan höll på att trilla baklänges av chock!

Domedagsklockan och arketyperna

Arketyper är yttre symboler för en inre motsvarighet som anses medfödd och inlagd i mänskligheten, och som ger respons när man möter den yttre symbolen. I sagor och operor, inte minst hos Wagner, möter vi drakar, undergång och ragnarök. I verkligheten finns en domedagsklocka som installerades efter första världskriget. Det närmaste den stått undergången är en och en halv minut före tolv, och det är från januari i år 2023. Andra arketyper som kan väcka upp starka känslor och förklara massintresse är det oskyldiga barnet, den vackra prinsessan eller prinsen/hjälten. Ett exempel är prinsessan Diana. Två andra tydliga exempel som jag nämnde i den tidigare bloggen: besattheten hos folk av fallet med försvunna lilla Madeleine McCann och av Youtubefilmerna och inte minst de många närmast avgudadyrkande kommentarerna att döma, en rysk avhoppare från det sovjetiska förtrycket, Bolsjojbalettdansaren Sasja (Alexander) Godunov som fick hela världen att få hjärtknip under tre dagar i slutet av 70-talet. En solklar prins/hjältearketyp där rollen på scen flöt ihop med verkligheten i många både ryssarna och amerikaners kollektiva undermedvetna, som Jung skulle ha uttryckt det. Fasan över domedagsklockan är kanske vår tids kollektiva uttryck i sociala medier där man ibland förvånas över hur bristen på artighet (som var utmärkande för handskrivna brev) helt har försvunnit och ersatts med viljan till polarisering, bråk och kaos i kommentarsfälten.

Cold cases never die

Det sägs att under sommarvärmen läser vi kriminalromaner som mest. Kanske för att få lite svalkande rysningar? Det finns många verkliga, kalla fall som världen har svårt att släppa så länge vi inte fått någon förklaring. Ett av dem som folk är fullständigt besatta av är försvinnandet av brittiska Madeleine McCann under senestern i Praia de Luz våren 2007. Vad som står klart är att föräldrarna uppträdde synnerligen mystiskt; vägrade svara på många frågor, skaffade advokat (vilka föräldrar till ett försvunnet barn behöver en försvarsadvokat?), startade en fond i dotterns namn som de utnyttjade ekonomiskt. "Deception and opportunistic exploiters" skriver Peter Hyatt, känd inom Statement Analysis, på sin Facebooksida om paret. I sina videor avslöjar han deras undanhållande av sanningen i intervjuer. Men vad hände? I deras semesterlägenhet fann eftersökningshundarna blod- och kadaverspår liksom i deras hyrbil senare. Likhundarna reagerade starkt på kadaverspår på mammans kläder. Så varför gick de fria? Och varför blev den portugisiska polischef som misstänkte föräldrarna avsatt? Det brittiska paret verkar ha fått skydd från mäktiga vänner, kanske för att pappan var frimurare eller kanske av ännu värre orsaker som många "privatdeckare" misstänker idag dvs att lilla Madeleine var offer för ett pedofilnätverk med förgreningar högt upp i politik och kungahus. Det är inte alls otänkbara scenarion för den som lägger ner lite tid p forskning och ser vilka vänner McCanns hade. t ex en känd pedofil vid namn Lucien Freud (barnbarn till Sigmund Freud av alla människor).

Ett annat fall som jag är tillräckligt gammal att minnas är fallet med en rysk balettdansare som passade på att fly Sovjet under en turné i USA hösten 1979. Sasja Godunov orsakade en kris mellan USA och Sovjet då ryssarna tvingade de övriga dansarna att stanna i flygplanet så att inga andra kunde fly. USA å sin sida tvingade kvar planet på flygplatsen i tre dagar för att klargöra att inte någon som ville söka asyl blev tvingad tillbaka till Sovjet mot sin vilja. Hela världen följde det hjärtknipande dramat med balettdansören som i tre dagar vädjade till sin fästmö ombord att följa med honom. Men hon återvände tillbaka till Sovjet (frågan är om det var frivilligt eller under tvång) och de sågs aldrig igen. Ryssarna var förstås inte glada över att förlora den som ansågs Bolsjojbalettens främste dansare, och när man betänker hur KGB i åratal utan att ge upp förföljt och mördat motståndare är det inte otänkbart att något sådant hände när Sasja (egentligen smeknamn hette Alexander) dog oförklarligt en del år senare. En annan mystisk omständighet är att hans väninna Elizabeth Montgomery dog samma dag han hittades. Den som läser Sergej Lebedovs böcker förstår att ryssarna in absurdum går in för att "försvara" staten än idag trots att man inte längre har kommunismens relativa trygghet att erbjuda som kompensation för förtrycket.

En gammal hederlig saga

Det är inte ofta man hör en gammal saga med en sensmoral nuförtiden, men här kommer en: En riddare hade blivit dömd till döden, men drottningen lovade att ge honom fri om han kunde lösa en gåta. Den löd: Vad vill kvinnorna egentligen? Han skulle få en månad på sig att finna svaret och sedan återvända för sin dom. Riddaren reste land och rike runt. men lyckades inte hitta ett svar. Modstulen begav han sig tillbaka till slottet för att bli halshuggen. På vägen mötte han en hemskt ful gammal gumma som frågade hur det var fatt. Riddaren berättade, och gumman sade: Vad varje kvinna vill är vara husbonde över sin man och bestämma över honom. Glad i hågen trädde riddaren in på slottet och gav sitt svar till drottningen. Drottningen blev förtjust och klappade i händerna, och sade att riddaren var fri att gå. På vägen tillbaka mötte han den hiskeliga gumman igen och frågade hur han kunde tacka henne. Gumman svarade: - Genom att gifta dig med mig! Riddaren bleknade och sade: - Det kan jag inte, du är för hemskt ful. Hon svarade: -Vilket skulle du föredra; att ha en strålande vacker hustru som andra uppvaktade och snart blev otrogen eller en hiskeligt ful som var trogen. lagade god mat och gjorde allt för dig? Riddaren kliade sig i huvudet och sade att han inte kunde svara på det. - Välj du åt mig, sade han. I samma ögonblick förvandlades den hemskt fula, gamla gumman till en strålande vacker jungfru som sade: - Du valde rätt svar: nu får du en hustru som både är vacker och trogen och kommer att göra allt för dig!

Wise as a serpent; gentle as a dove

Min idol just nu, om man får kalla det så, är Peter Hyatt. Det är väldigt lätt att snöa in på hans videor och böcker, inte minst ovan nämnda titel med undertexten Dealing with deception. A guide to surviving a world in deception. Den metod han praktiserar, Statement analysis, kan användas i vardagen t ex att avslöja falska påståenden i reklam och rubriker, vänners lögner osv. såväl som inom polis- och rättsväsende i förhör utan att behöva använda hot och höga röster. Man tolkar ingenting med metoden utan bara lyssnar på orden. Om en person tillåts prata fritt, kommer den att använda sina egna ord som hjärnan tillhandahåller, och däri ligger oftast sanningen. Det är viktigt att inte servera personen andra ord den kan "papegoja" efter genom att ställa en massa frågor, utan det bästa är säga: berätta vad som hände. Han ger ett exempel på en polis som stod och skrek på en man misstänkt för att ha dödat sin dotter, men inte fick någon respons. Peter Hyatt erbjöd den rödsvettige, nu hese polismannen att gå och ta en kopp kaffe så skulle han själv ta över. Han frågade den misstänkte mannen om han var militär, vilket han svarade ja på. En förklaring till hur han kunde koppla bort polisens skrikande, enligt Hyatt som ber mannen berätta vad som hände. Det visade sig att han skulle passa babyn en stund men den slutade inte skrika. Han var rädd att inte få träffa henne igen om han misslyckades, så han började skaka henne och han lyckades få henne tyst. -Indeed, he did säger Peter Hyatt. Han önskade bara att sjukvårdspersonalen hade stoppat in den lilla tungan som hängde ute där hon låg, med en rosa rosett i hårtofsen. Han undervisar även företag i tekniken när det gäller att anställa personal. Han menar att våra hjärnor tycker inte om att ljuga; det är extremt stressande att bli avslöjad med en lögn, därför använder lögnare oftast ett undvikande språk, och använder också onödigt många ord där de kretsar som katten runt het gröt. En röd flagga är när någon höjer rösten eller blir respektlös vilket visar att frågan är känslig; ofta så när personen försvarar sin lögn. Hyatt menar också att pronomen (ord vi använder i stället för namn) är instinktiva eftersom de är bland det första vi lär oss, och hjärnan tar inte fel när det gäller pronomen. Därför erkände en som rövat bort ett barn till sist när han konfronterades med att ha undsluppigt sig "Vi såg solen gå ner", när han hela tiden sagt sig vara ensam i skogen. Men folk har ofta en "egen ordbok", med sina egna tolkningar av ord, därför kan vissa klara t ex lögndetektorer. McCanns vägrade ta lögndetektor, men sade till pressen de enkla, raka ord som brukar utmärka oskyldiga: -Vi mördade inte vår dotter. Men de hade inte anklagats för att ha mördat, utan för att oavsiktligt ha vållat hennes död genom sömnmedel (och därefter ha gömt kroppen) för att kunna stanna ute och festa om nätterna på semestern. Vad man inte säger tittas lika mycket på som vad man säger inom Statement analysis. Ett uttalande som "jag skulle aldrig skada henne" betyder inte samma sak som "jag skadade henne inte", men är en populär utsaga hos misstänkta för att abstrahera sig bort från frågan och från brottet.

"Dårar" förr och nu

Ibland får man intrycket att det finns många fler dårar nu än förr inte minst när man läser på sociala medier, men då påminner jag mig om när jag var liten och en skolkamrat följde med mig hem och utbrast:-Det är ju bara din familj som är normal på det här stället! Nåja, men när man tänker efter... Pappa jobbade i tuffa yrken som timmerflottare och skogshuggare men det fanns något han var rädd för och det var Vilma, en kycklingtunn men urstark äldre, liten kvinna som brukade klippa i luften med en stor sax och helst jagade hon männen med saxen i högsta hugg. Den enda som kunde hantera och avväpna Vilma var farmor; efter en stund vid hennes kaffebord brukade hon lugna sig. Minns särskilt en gång under ett förskräckligt åskväder när plötsligt Vilma stod i dörren i en svart regnkappa och klippte med en stor sax i luften. Barnen som vid det här laget var vana satt kvar på golvet och lekte men männen blev förstås livrädda och sprang åt alla håll. Annars har man för sig att byfånar mest brukar vara män, men här var det tvärtom. För att nämna ytterligare en i raden som kom på besök var Elisabet motsatsen till Vilma: enormt stor och kraftig, trappan knakade när hon kom som ett åskväder full av ovett och skällsord över alla människor och missräkningar, och det tog aldrig slut. Pappa brukade säga: "Belsebub kommer", och springa och gömma sig. Vi barn var fascinerade av hennes enorma, knotiga kängor och hennes kläder, hattar och sjalar som folk idag skulle kunnat bli avundsjuka på och benämna vintage. Undrar var hon fick tag på dem. Ibland kunde hon plocka av sig kläderna för att visa föredömligt exempel på hur hon hade vett att klä sig om vintern. Det var korsettliknande överdelar, många hyskor och hakar, enorma dåtidens höfthållare med tillhörande strumpeband och laxrosa, tjocka flanellunderbyxor med knälånga ben. Vilket nog behövdes när vedspis och kakelugn slocknat under nätterna. Farmor hade fullt sjå att få henne att klä på sig igen. Det verkade som de här kaffestunderna hos farmor fungerade lite som psykoterapi, sen kunde det dröja upp till en vecka innan de laddat upp tillräckligt med galenskap för att komma tillbaka igen. Idag verkar internet ha en liknande funktion. Där verkningarna bara var lokala förr, sprids de nu över hela världen på en sekund. Läste nyss en sons berättelse om sin mor som ägnat sitt liv i många år att hata paret McCann på nätet, de brittiska föräldrar vars dotter försvann under en semester i Portugal 2007. Han hade inte uppmärksammat det hela så mycket förrän hon begick självmord på ett hotellrum efter att det slagit tillbaka efter alla år och hon själv började få näthat. Kanske är summan av "dårar" konstant, det är bara möjligheten till spridning som ändrats.