Domedagsklockan och arketyperna

Arketyper är yttre symboler för en inre motsvarighet som anses medfödd och inlagd i mänskligheten, och som ger respons när man möter den yttre symbolen. I sagor och operor, inte minst hos Wagner, möter vi drakar, undergång och ragnarök. I verkligheten finns en domedagsklocka som installerades efter första världskriget. Det närmaste den stått undergången är en och en halv minut före tolv, och det är från januari i år 2023. Andra arketyper som kan väcka upp starka känslor och förklara massintresse är det oskyldiga barnet, den vackra prinsessan eller prinsen/hjälten. Ett exempel är prinsessan Diana. Två andra tydliga exempel som jag nämnde i den tidigare bloggen: besattheten hos folk av fallet med försvunna lilla Madeleine McCann och av Youtubefilmerna och inte minst de många närmast avgudadyrkande kommentarerna att döma, en rysk avhoppare från det sovjetiska förtrycket, Bolsjojbalettdansaren Sasja (Alexander) Godunov som fick hela världen att få hjärtknip under tre dagar i slutet av 70-talet. En solklar prins/hjältearketyp där rollen på scen flöt ihop med verkligheten i många både ryssarna och amerikaners kollektiva undermedvetna, som Jung skulle ha uttryckt det. Fasan över domedagsklockan är kanske vår tids kollektiva uttryck i sociala medier där man ibland förvånas över hur bristen på artighet (som var utmärkande för handskrivna brev) helt har försvunnit och ersatts med viljan till polarisering, bråk och kaos i kommentarsfälten.