Om vi skulle stå inför en invasion av fientliga utomjordingar vore det väl rimligt att tänka sig att jordinvånarna skulle stå enade inför hotet. Men när det gäller klimathotet är det inte så, trots att man numera kommit fram till att klimatforskarna underdrivit snarare än överdrivit sina varningar. Högerrörelserna försöker som alltid flytta fokus till just Greta och prat om hennes utseende, aspergers och "autismspektrum" och vad övrigt de orkar uppbåda som kan dölja att de saknar riktiga motargument i själva sakfrågan. De måste väl vid det här laget tillräckligt hunnit visa att de varken är särskilt intelligenta eller det minsta insatta i klimatfrågorna. Så varför skulle någon vilja lyssna på dem? Deras husgud Trumps spydiga ord "positiv flicka" borde hellre tolkas helt icke-ironiskt: det borde anses positivt att uppmärksamma en fara och få folk med sig hellre än att försöka få folk att blunda.
En aspekt som verkar störa dem alldeles särskilt är att en 16-årig flicka, med betoning på flicka, varit så extremt framgångsrik i det hon företagit sig.
Alltså ungefär samma problem som på Selma Lagerlöfs tid. De manliga recensenterna tvingade på henne en stämpel som fortfarande inte tvättats bort. Hon kallades sagotant och till och med "trollpacka vid stockelden". Man försökte "oskadliggöra" henne, åtminstone i början, och få det till att hon inte tänkte själv utan bara lät sin penna föra vidare en kvinnlig tradition av berättande, medan hon i verkligheten i sina romaner och noveller diskuterade högst viktiga samhällsfrågor; politik, religion och klassfrågor med åsikter som känns moderna än idag. Till exempel kritiserade hon socialismen för att den saknar andliga aspekter och klagade på religionen för att den inte brydde sig om fattigdom och orättvisor i livet på "den här sidan". Hon skrev i ett brev: "Gud tycker inte om religion." (Där skulle Martinus på sätt och vis ha hållit med, eftersom han menade att religioner är en barnsjukdom hos mänskligheten; försynen står höjd ovanför olika religioner som splittrar människor.)
Liv Strömquist (Sverigedemokraternas konstnärliga hatobjekt för tillfället) fortsätter på sitt sätt diskussionen i serieform (Den rödaste rosen slår ut) där hon säger: "Mäns beteende har nämligen hög status och kvinnors har låg status." Mäns beteende är därför eftersträvansvärt även för kvinnorna på olika områden, trots att det inte leder till någon lycka för dem. Hon citerar Byung-Chul Han, filosof och kritiker av nyliberalismen: "Kapitalismens dåtida disciplinsamhälle (=jag bör...) övergick till nutidens prestationssamhälle (=jag kan...), vilket inte berodde på att det skulle öka friheten - utan för att det var ett ännu bättre sätt att disciplinera och förslava folk." I disciplinsamhället fanns åtminstone en möjlighet till skuldlättnad: "Jag har supit upp alla mina pengar och varit otrogen mot min fru." "Ja, ja, be Ave Maria och gå en pilgrimsvandring så är vi kvitt!" Men prestationssamhället är enbart skuldbeläggande: "Det är bara ditt eget fel om du misslyckas!"
Liv Strömquist menar att vi har blivit konsumenter på alla områden och inte längre har förmågan att se en annan människa som speciell; vi tar selfies och alla andra har flutit ihop till en massa vars funktion är att like:a oss. De andra är utbytbara och man kan snabbt byta ut den andre till ett annat "du".
Ett boktips från mig är att läsa Byung-Chul Hans bok "Trötthetssamhället" (sägs vara uppfriskande för alla mobil-trötta, har inte läst den än men ska!), kostar bara ca 48 i pocket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar