En holistisk syn på kaffe. Och vem är aina?

Man kan vara säker på att förr eller senare brukar det dyka upp en gubbe som tar död på all
vidare diskussion. Inte minst i t ex hälsogrupper på sociala medier (har de dessutom akademisk examen inom medicin kan de bli helt rabiata). Senast var det en diskussion om kaffe, där någon delat en artikel om olika positiva effekter av detsamma. Genast dök en gubbe upp, med gubbars besatthet av att definiera och kategorisera, och sade NEJ! Kaffe gör att man sämre tar upp mineraler och orsakar benskörhet. Punkt slut!
Men skulle man inte kunna tänka sig att ta extra mineraler då, med tanke på all övrig positiv effekt som forskare kommit fram till? T ex ett visst förebyggande mot Parkinson och diabetes, kaffes användning i program vid låg sköldkörtelfunktion, och forskning som visar positiv effekt för viktminskning och ökat gallflöde plus säkert en hel del annat som jag inte minns just nu. I sin helhet kanske det finns fler positiva än negativa effekter? Och sen borde väl detta med benskörhet vs positiva effekter mycket bero av mängden kaffe också: om man dricker en eller några koppar eller liksom Balzac flera kannor medan han skrev sina romaner (han dog visst av det också).
Plus ta i beaktande att forskningen ständigt kommer med nya rön. Samt att allt beror på vem man är: "One man´s medicine is another man´s poison"!
Fast det här med kaffet är bara ett exempel. Det var väl mest de där gubbarna jag tänkte på och "gubbar" kan några gånger vara kvinnliga. (Kanske är man själv en sån där gubbe då och då; jag brukar tänka att diskussioner är rätt meningslösa ifall ingen av parterna har kunskap om saken. Då är det ju bättre att fråga någon som vet och spara den tiden!)

Från det ena till det andra har jag ibland undrat varför gängkriminella kallar polisen aina, men hörde nyligen att det kommer från ett turkiskt ord som betyder den som inte kan spegla, dvs. någon som inte kan se sig själv i andra. Eller med andra ord saknar empati. Men där kastas väl ganska friskt sten i glashus i alla fall? Hur många kriminella har empati med sina offer? Leif GW brukar säga att de visserligen har empati, men bara när det gäller att tycka synd om sig själva. För övrigt brukar de fortsätta i samma spår tills de blir för gamla för att orka, helt enkelt. Martinus säger ungefär samma sak: människor blir inte snällare för att de blir gamla; de har bara inte krafter att vara lika elaka som förut. Men han dömer ingen utan kallar de kriminella för våra i utvecklingen yngre bröder, och anser att fängelse är helt olämpliga platser för personer i deras bästa år. Straff är bara dressyr och ändrar ingenting i deras personlighet. Han menar att dessa personer bör få leva ut sin läggning i därtill utvecklade specialsamhällen. Jag vet inte om han utvecklat detta närmare någonstans, och man får hålla i minnet att Martinus inte ger råd till individer utan ser mänskligheten som en helhet.