- Man får aldrig tro man är bra, för då är det kört! Så sade Monica Zetterlund i en intervju och fast hon förstås talade om någonting helt annat än MCS så stämmer det bra för MCS, åtminstone när det gäller mig. Det är så snart jag inbillar mig jag är eller håller på att bli frisk som det är farligt, för då blir jag dumdristig. Jag brukar alltid ha fönstret åtminstone några centimeter på glänt när jag sover, men var tvungen att stänga det helt i natt på grund av många minusgrader. Normalt låter jag då dörren till hallen och badrummet vara öppen så att den inkommande luften från rummets fönsterventiler kan ta sig ut genom utluftsventilen i badrummet, men nu var jag så övermodig att ha varit frisk ett tag att jag glömde eller struntade i ställa upp dörren. Visserligen sägs övertryck i bostaden vara bättre än undertryck eftersom det senare anses dra ut emissioner och eventuella gifter ur väggar och material så att vi andas in det, men den här natten kunde ju luften inte cirkulera och jag märkte kemiska lukter precis som alltid när fönstren är stängda. Det rör sig om formaldehyd, impregnerade gamla parfymer och cigarettrök i tredjehandsform som sitter i husets väggar, ibland kvardröjande naturliga kemikalier från matlagning, och kanske damm och partiklar från böcker och andra material osv. Men struntade ändå i att öppna dörren eller åtminstone en fönsterspringa.
Trots det kände jag mig relativt pigg i morse och beslöt mig därför dumdristigt att gå och handla på dagtid. I affären finns vid den tiden en mängd människor och en ännu större mängd av deras kemikalier i form av parfymerade lotioner, deodoranter, hårvårds- och stylingprodukter, tvätt- och sköljmedel i kläderna, osv. osv. Inte sällan med ett extra par droppar eller sprayduttar parfym som pricken över alltihopa. Då framstod plötsligt affären som konstig och lokalen svår att hitta i: det verkade som alla grönsaker var vitskimrande av mögel och all ost var slut eller hade gömt sig; hade hyllorna kastats om? Jag förstod att det var nu exponeringarna tog ut sin rätt och "major impetu" slog till i form av
1) snurrighet och brist på lokalsinne. (Det är här som det också är vanligt med siffer- och eller bokstavsdyslexi.) Eller kanske en gratis trailer om hur det kan te sig att gå och handla vid 85-90 år? 2)Leder och muskler blir ofta väldigt stela vid MCS-reaktioner och att betala vid kassan med kort eller kontanter med alldeles stela fingrar var också lite som en förhandsvisning av åldersstelhet.
3) När jag kom hem började jag frysa och hacka tänder, men slängde därefter upp fönstren trots femton minusgrader för att inte storkna av värme. Att inte kunna reglera kroppstemperaturer är ett vanligt symtom vid MCS. 4) Starka känslor av hunger är också något man ofta hör om som vanliga reaktioner vid/efter exponeringar eftersom kroppen verkar förbruka mycket näring och energi vid dessa tillfällen. 5) Samtidigt är det också vanligt att sväljreflexen inte fungerar och man riskerar att kvävas om man försöker äta som vanligt. Strupen låser sig i en position, och i en del fall kan andningen låsa sig och man får "plåtlungor". Även tårvätskan försvann och ögonen blev så torra att det gör ont att blinka. 6) Förskjutning av tids- och rumsuppfattningen är vanligt efteråt åtminstone hos mig, och saker kan ta väldigt lång tid att göra, saker tappas bort och dyker upp på oväntade ställen, en sax ligger plötsligt framme: har jag tagit fram den, när och varför? En dag kan "försvinna" eller ligga utanför tiden men tur att man har en morgontidning där man kan kontrollera vilken dag det egentligen är!
För många verkar idag även den massiva mobilstrålningen på allmänna platser och i
Gamla ordspråk om att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten eller inte ropa hej förrän man kommit över bäcken kanske är extra giltiga om man har MCS, för det är väldigt vanskligt att lova saker i förväg då man aldrig riktigt kan veta om man blir exponerad för något som kommer att slå ut en, och att man känner sig frisk i frisk luft kan vara ganska bedrägligt och få en att glömma att det inte självklart är så i andra miljöer. Men idag lever vi ändå i en tid när kemikaliers påverkan börjar uppmärksammas mer och mer. När man ser tillbaka i litteraturen känner man ganska ofta igen symtom som mycket väl stämmer överens med MCS men som då misstogs för många andra saker och ledde till svåra konsekvenser. Läser en intervju med författaren Barbro Lindgren (skrev barnböcker som t ex Loranga, Masarin och Dartanjang) där hon berättar att hennes make arbetade som scenograf med farliga plastfärger i en tid när man inte brydde sig om att se till att ventilationen fungerade. Barbro och barnen såg oroväckande förändringar komma smygande. "Han blev retlig, alltmer frånvarande i familjen, stod inte ut med någon form av krav. Det var fasansfullt, han blev en helt annan. När han till slut lämnade familjen, tyckte barnen nästan att det var en lättnad. Några år senare dog Bo i cancer", berättar Barbro Lindgren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar