MCS i litteraturen

Idag kan jag läsa böcker (förutom de mest stinkande förstås) till skillnad från för bara några år sedan då jag inte alls kunde läsa böcker dels på grund av att nytryckta böcker stank av tryckfärger och kemikalier från papper och/eller omslag, medan lånade böcker som hunnit "avgifta sig" från färglukt istället stank av tidigare låntagares parfymer, sköljmedel, rakvatten, handkrämer osv. osv. De böcker som fungerar bäst är de nya eftersom det inte används så starkt luktande tryckfärger numera, åtminstone enligt min erfarenhet, samt biblioteksböcker som befinner sig i stadiet då de inte hunnit få den unkna eller mögliga lukten från nedbrytningen av gammalt papper och bokpärmar men inte heller hör till de allra mest populära t ex vissa deckare som varit i händerna på alltför många "stinkare".

Jag råkade få Karin Johannissons senaste bok i händerna. Hon är professor emerita i idé- och lärdomshistoria och det brukar alltid vara intressant att följa det hon skriver. Boken heter Den sårade divan och handlar om tre kvinnliga "kändisar" under modernitetens 1900-tal. Det gemensamma för dem är att de inte platsade i den tidens trånga mall för normalitet och periodvis vistades på Beckomberga. Männen hade ett mycket större svängrum när det gällde normaliteten, och om de uppvisade symtom liknande de här kvinnornas benämndes det att de var "utarbetade" medan kvinnorna betecknades som galna. Det slår mig att deras kroppsliga symtom ofta stämmer överens med diagnoskriterierna för MCS dvs. reaktionerna vid och/eller efter exponeringar för kemikalier och/eller mögel m m. Man kanske inte kan påstå att alla skulle ha blivit helt friska av att mögel- och kemikaliesanera miljön och detoxa kroppen, men jag tror att deras lidande åtminstone skulle ha kunnat minskas på det sättet. Sigrid Hjertén sade att hon slutade måla för att hon inte längre tålde lukten, och hon sade ofta att hon kände sig förgiftad. Hon led domningar i armar och ben, och en period kan hon inte gå. Hon har svårt att reglera kroppstemperaturen och får attacker omväxlande av köld och värme (vanligt vid mögelskada och vid histaminkänslighet), väcks av "elektriska stötar i kroppen" (även vanligt när kroppen skadats av mögel). Hon behandlades med en massa kemiska mediciner, blev ännu sämre och dog på samma sjukhus efter en slarvigt utförd lobotomi.
När det gäller Nelly Sachs, nobelpristagare i litteratur, och författaren Agnes von Krusenstjerna upplevde de liknande dvs. förgiftning och kanske även elöverkänslighet eftersom de ibland led av "strålning" vilket på sjukhuset förstås uppfattades som galenskap. Ännu en av alla galna kvinnor var von Krusenstjernas kusin Agnes Lagercrantz, mor till författaren Olof Lagercrantz och Lis Asklund, kurator och känd radioröst. Modern har en detaljerad dokumentation av fysiska symtom och skador men förloras ändå helt i "dårarnas värld" och lobotomeras. Olof Lagercrantz beskrev det som en total degradering: från människa till en skuggvarelse som glufsar i sig maten. "Ett besök där blev liktydigt med ett besök i helvetet" skrev han i sin dagbok. En annan gång skriver han: "På mors dag fick hon en tårta, som hon satte i sig på en gång."

Nu är förstås denna bok inte skriven med tanke på saker som kemikalier och miljö utan handlar om bristen på modeller och nischer för de här begåvade kvinnorna som inte platsade i de snäva roller som tilldelades av samtiden, och som faktiskt såg Beckomberga som sin fristad där de kunde "ta makten" över sina identiteter som sjuka och spela ut sitt register, därav "divan" i bokens titel. Men man kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om deras upplevelser av förgiftning tagits på allvar, eftersom det börjar bli ganska vanligt idag att sätta gifter i mediciner, mat och miljö i samband med neuropsykiatriska och andra sjukdomar. (Åtminstone hos vakna forskare, fast tyvärr inte så mycket ännu inom den efterblivna vården.)

PS. Karin Johannisson har tidigare uttalat sig om bl a sjuka-hus-syndrom, MCS, elöverkänslighet, fibromyalgi, amalgamförgiftning m m och verkar tro att det är "kultursjukdomar" som är anpassade till tidens krav. Hon menar att de här sjukdomarna blossade upp på 80-talet medan begreppet utbrändhet blev en populär diagnos på 90-talet. Jag tror när det gäller de här funktionshindren att hon riskerar att vara "kulturellt hemmablind" på grund av sin nisch i yrket och försöker "stoppa runda klossar i fyrkantiga hål". Att små barn som inte känner till vad som är årets modediagnos kan drabbas av MCS m m  tycker jag motsäger hennes teori. Om man ser till alla barn som exponeras för kemikalier och som ofta också drabbas av symtom på grund av dagis och skola i fukt/mögelskadade hus är det väl inte frågan om en kultursjukdom, om man inte räknar mängden sjuka hus och parfymerade produkter osv. som kultur förstås. Men den "kulturen" har ju inte minskat sedan 80-talet utan tvärtom ökat. Hon säger också i en artikel i en läkartidning att antalet elöverkänsliga inte ökat sedan 90-talet, men det tror jag heller inte på. Det handlar nog snarare om att de inte vågar berätta om sina symtom p g a den "terror" i olika former de därmed utsätts för från vårdens sida. Numera hör man ju alltfler i omgivningen säga att de påverkas negativt av t ex den trådlösa strålningen som ökat hämningslöst sedan dess.