VBP och VoF

Länstidningen (Värmlands Folkblad) hade för en tid sedan ett reportage om Linda Strand Lundberg, som sitter i styrelsen för föreningen Vetenskap och Folkbildning som "vill sprida skepticismens lov". Till vardags jobbar hon som utbildningshandläggare vid Karlstads universitet, och med en bakgrund av studier i ekonomi och statsvetenskap uttalar hon sig om saker som utanför kroppen-upplevelser: ".....kan jag med nästintill hundraprocentig säkerhet säga inte finns"!
I styrelsen sitter förutom Linda medicinare som forskar bl a med hjälp av pengar från läkemedelsindustrin. Föreningen har ofta aggressivt försvarat läkemedelsindustrin, och utsåg år 2000 immunologen och fria forskaren Sanna Ehdin till "årets förvillare" därför att hon med sina böcker och föredrag vill hjälpa människor till ett friskare liv med hjälp av bl a kosten i stället för att genast rusa iväg till apoteket. (Jag har själv blivit friskare från inflammationer i kroppen genom att tillämpa hennes lista över inflammationsdämpande livsmedel som finns i hennes bok "Matbok för den självläkande människan", där t ex chips har (inflammationshöjande) minus 881 och fiskolja (inflammationsdämpande) plus1889. Andra bra livsmedel mot inflammation är t ex fet fisk, broccoli, lök, vitlök både rå och i pulverform, )
Men även VoF:are själva kan utses till Årets förvillare så som när svenska folket nominerade och röstade fram Mats Reimer år 2012 med bakgrunden att han är delägare i det läkemedelsföretag som tillverkar amfetaminet som han skriver ut till barn med adhd.

I går blev Elöverkänsligas riksförbunds domännamn kapat och leddes direkt in på Vetenskap
och folkbildnings webbplats. Detta var kulmen på en vecka av masshysteri och moralpanik som verkar ha utbrutit på någons (?) beställning, där elöverkänsliga har förföljts i allt från svensk TV och tidningar (från Dagens nyheter till Metro) till sociala medier på nätet. Det sista jag råkade se i går kväll var precis som man kunde vänta sig, Hanne Kjöller (som fått ge namn åt verbet "kjöllra" efter den låga nivån av journalistik som slår nedåt) som hakat på lämmeltåget av moralpanik och skrev att "elöverkänslighet är ingen sjukdom" och "att ge bidrag till de elöverkänsligas förening gör mer skada än nytta". Vad vet hon om det? På samma sätt följde den nya Slöseriombudsmannen med mobben och skrev på sin facebooksida att elöverkänslighet inte finns och att ge bidrag till något som inte finns är upprörande. Att mobilindustrin är stor och att den har många lobbyister vet man ju redan, men det var ganska förskräckande att se hur vanliga människor slöt upp som en stor förskräckt fårskock inför ett hot när det gäller elöverkänslighet. Personer som inte själva är elöverkänsliga eller överhuvudtaget har någon erfarenhet eller kunskap om saken slöt upp i massor och vräkte ur sig nedvärderande omdömen om elöverkänsliga och förnekade i kör att elöverkänslighet finns.

Som överkänslig mot många kemikalier, men även mot mobiltelefoner (rodnad, "brännskada" och stark smärta på den sida av ansiktet mobilen varit nära) brukar jag kalla det VBP, det vill säga vinst, bekvämhet eller prestige när någon till varje pris vill förneka att något sådant kan existera.
Dock kan man undra över om så vore fallet att elöverkänslighet inte skulle finnas och ifall det bara handlade om psykiska inbillningsfoster - varför skulle en sådan moralpanik och massförnekelse behöva bryta ut som den man sett senaste tiden? Ordet "psykiskt" har använts som vapen och besvärjelse mot fenomenet elöverkänslighet, men kanske hellre kan användas omvänt när det handlar om rädslan och förnekelsen som väckts hos massan. Inslaget i Aktuellt skulle egentligen handla om huruvida Socialstyrelsen ska administrera bidraget till elöverkänsligas förening och inte om de ska få bidrag eller inte, men både TV och journalisterna för övrigt tog tillfället i akt att göra en höna av en fjäder. Även läkaren Lena Hillert föll offer för trenden och gjorde den högst olämpliga jämförelsen med jultomten: "Vi kan inte bevisa att sambandet inte finns på samma sätt som vi inte kan bevisa att tomten inte finns."

En viktig sak utelämnades helt i den så kallade debatten: varför skulle alla dessa för övrigt helt normala människor som säger sig bli sjuka av vissa elektromagnetiska fält frivilligt ställa sig utanför all form av inkomst och ersättning från samhället, låta sig stötas ut och vissa även frysa, svälta och dö någonstans ute i obygden för att undkomma elstrålningen i städer och orter?
Man "glömde" också berätta att det faktiskt finns åtskillig forskning på detta, för att bara ta några exempel: Wertheimer och Leeper fann på 80-talet en starkt ökad risk för olika cancerformer bl a leukemi ju fler  el- och kraftledningar det fanns i ett område, och Milham fann t o m en mycket stor ökning av allvarliga sjukdomar bara det fanns el i huset.
På www.Emf-portal.de finns 20 000 publikationer och över 4 000 sammanställningar över forskning på effekterna av elektromagnetiska fält.

Man "glömde" också i debatterna att nämna inställningen i många andra länder. Om elkänslighet inte finns, varför skulle Österrikes läkaresällskap ha gått ut och uppmanat  regeringen att vidta åtgärder så att mobiltelefonanvändningen begränsas till enbart nödsamtal för barn och ungdomar? Och varför skulle man i Ryssland och Storbritannien avråda barn och ungdomar under 16 år samt gravida kvinnor från att använda mobiltelefon, och t ex Frankrike prioritera fast uppkoppling framför trådlöst i skolan? Liksom även Tyskland begränsar mobilanvändningen för barn.
Det verkar faktiskt som Sverige är ett av de få länder som helt ignorerar problemen med ohämmad  strålning i samhället. "Die dummen Schweden"?

Att följa eller inte följa Charlie....

Dagen citat i Värmlands Folkblad är av Sarah Palin: "Jag förstår inte varför muslimerna hatar Charlie Brown så mycket?" Hon är en amerikansk högerpolitiker som bl a är känd för att vara motståndare till sjukvårdsreformen som skulle ge även fattiga tillgång till sjukvård, men även känd för sin okunnighet och sina korkade uttalanden.
Det verkar vanligt att folk som aldrig hört talas om Charlie Hebdo förut, började skriva i massor på sociala medier och på franska att de "följer Charlie", men nämner inte varför och vart. Jag hade heller inte hört talas om Charlie Hebdo fast jag gillar tecknade serier. Men jag tycker sällan att satirer som häcklar andras religioner är särskilt roliga. Att kritisera den världsliga maktens ledare i satirens form är för mig en sak, men att angripa själva kärnan i en religion som för många människor är en del av dem eller t o m själva kärnan i deras identitet är något annat. Jag vet inte vilka bilder Charlie Hebdo brukar göra, men rent allmänt sagt verkar det ganska barnsligt att vissa till varje pris måste göra nidbilder av Muhammed därför att det inte är tillåtet att avbilda profeten. Dessutom ansvarslöst eftersom de utsätter både sig själva och sin närmaste omgivning för eventuella både äkta och "false flag" attacker. Även inom kristendomen sägs att man "inte ska göra sig ett beläte (avbild)", och säkert med rätta eftersom ingen har sett Gud och ingen nu levande har sett de tidiga profeterna samt att påhittade avbilder drar uppmärksamheten från deras budskap.

När konstnären Elisabeth Ohlson Wallin i slutet av 90-talet hade en utställning vid namn Ecce Homo där hon framställde Jesus och lärjungarna bl a som transvestiter vid nattvarden blev det ett ramaskri i riksdagshuset och två politiska partier ville förbjuda utställningen. En moderat politiker i Örnsköldsvik hoppade av sina uppdrag i protest innan utställningen ens hade hunnit dit. En hets- och hatstämning piskades upp och konstnären fick många hotbrev och dito telefonsamtal.

Ingen vet väl egentligen ännu vad som orsakade attentatet mot serietecknarnas redaktion i Paris, och Leif G W Persson sade i kvällens avsnitt av Veckans brott att han tyckte det verkade delvis vara en typ av insider-jobb eftersom attentatsmännen "råkade" komma så lägligt att alla de ville komma åt var samlade på ett ställe.
Men eftersom detta ju faktiskt är en blogg om kemikalieintolerans som tabu i dagens samhälle, och eftersom massan automatiskt verkar följa kändisar vad de än är kända för, kan man kanske tillägga att det vore bra ifall någon eller några kändisar kom ut ur garderoben när det gäller sin elöverkänslighet och/eller kemikalieintolerans (ofta följs båda åt) så att massan i sin tur kunde följa detta. Det skulle säkert underlätta viljan att förstå hos både privatpersoner och myndigheter, för ofta är okunskapen en "aktiv okunskap" dvs. man väljer att inte skaffa sig eller ta emot kunskap för att det är bekvämast. Men kändisar är dessvärre bara människor de också, och vill oftast inte att deras funktionshinder ska bli kända av risk för att anses besvärliga och riskera jobberbjudanden. På samma sätt som vi vanliga dödliga brukar hanka oss fram till vi stupar eftersom det ännu inte finns något samhälleligt skyddsnät för den typen av funktionshinder. Men att följa sidor med grupper för detta på sociala medier brukar faktiskt kunna ge ovärderliga tips när det gäller både hälsa och fiffiga arrangemang även för dem som (ännu) inte själva har någon form av miljösjukdom.

Bubblor från 80-talet

Min gamle chef, den oförliknelige Conny, borde få en staty rest som den symbol han var för 80-talet då ännu allting var möjligt. Som en slags kung Midas svajade han fram två meter lång över havet och det mesta han rörde vid blev framgångsfullt. Så kom han hit och lyckades vända en smått kulturfientlig liten bruksort till att hamna först på listan över boklån vid Sveriges bibliotek. Än idag  berättas anekdoter om honom, och "lite tålde han att skrattas åt, men mera hedras ändå".... Ingen har glömt hur han en gång hyrde en pilot och bok-bombade orten för att han ansåg det lästes för lite böcker! Länge efteråt kunde folk hitta böcker som fastnat i skrevor. En annan gång lockade han hit den kände finansmannen Anders Wall och lyckades få honom att donera pengar till kulturen. Pengar var något som bara fanns där i en bubbla i luften och man, eller åtminstone Conny, behövde bara knäppa med fingrarna för att de skulle ramla ner och förvandlas till kultur. Idén till bokmässan i Göteborg kläckte Conny på en kräftskiva efter några groggar på sin hembrända whisky tillsammans med Bertil Falck, chef för Göteborgs stadsbibliotek.

På den tiden fanns något som hette beredskapsarbete, där arbetslösa ungdomar ofta fick några av sina första kontakter med arbetsmarknaden och som också ofta ledde till fasta anställningar. Med avtalsenlig lön och vettiga arbetsuppgifter, till skillnad från det moderna slaveriet Fas3 som några decennier senare skulle instiftas av högeralliansen. Flera av dem som började hos Conny samtidigt som jag blev kvar där ända fram till sin pension. Jag blev också erbjuden en fast anställning, men fast arbete var för mesar - på den tiden skulle "alla" ut och resa! En del liftade, andra köpte en interrail-biljett som kostade knappt tusen kronor, och då kunde man åka så mycket man ville och orkade en hel månad runt i Europa. Som en ytterlighet till alla yuppies som strödde pengar omkring sig, fanns också några proggare kvar från 70-talet som satte en ära i att klara sig på så lite pengar som möjligt under resorna.

På 80-talet kunde man ofta höra folk säga att sjukdomar som t ex cancer orsakades av att man hade tråkigt, och "inte gjorde vad man egentligen ville". Man blev sjuk om "man undertryckte sig själv"
Underförstått att allt egentligen var möjligt och man fick skylla sig själv om man inte tog chansen.
Tidigare generationer, åtminstone i arbetarklassen, hade varit försiktiga med att låna pengar men nu släppte hämningarna och "bankbubblorna" blåstes upp. Det sägs att den allra första bankbubblan var tulpanskandalen på 1600-talet i Holland. Tulpanen var för holländarna en helt ny blomma och folk blev tokiga i den. Glada entreprenörer började trissa upp priserna och sälja tulpaner de ännu inte hade lökar till att plantera, och folk köpte "luft-tulpaner" för "luft-pengar" de ännu inte hade eller skulle kunna skaffa. Man tappade helt kontrollen och en tulpanlök kunde till slut kosta lika mycket som ett hus. Det fanns också folk som sålde sitt hem för att kunna köpa en tulpan! Till slut måste förstås bubblan spricka, precis som åttiotalets bubbla sprack och storstadsyuppies som levt livet runt Stureplan kunde hamna i en liten skabbig etta i förorten.

Men inte Conny! Sist man såg något av honom i media var från Afrika, förstås äldre, slitnare och med dåliga tänder men med 80-talsandan i behåll. Nu skulle han förverkliga att odla fisk i Sahara! Han menade att Afrika är numera är "jordens kornbod", nu när jordarna i Europa och Asien är förgiftade. Och vattnet skulle pumpas ut i öknen. Han retar sig på att WHO och FN bara ser problemen där han ser lösningar. I år ska dammarna startas för fiskodlingen. Conny säger: - Solen står för energin och sand är sedan urminnes tider den bästa metoden för vattenrening. Detta skulle kunna bli åtminstone en del-lösning på svälten i Afrika, och Conny skulle då här likna en positiv motvikt till en ökänd västerlänning i Afrika, visserligen fiktiv men ändå; den exploaterande mr Kurz i "Mörkrets hjärta"....

På 80-talet slutade en del att städa, i den allmänna meningen att "dä ska va gôtt å leva, annars kan det kvetta". Dammtussar i hörnen skulle tyda på att någon haft roligare än att städa. När jag var liten hade inget mindre än världens undergång kunnat hindra att fredagsstädningarna utfördes, men nu kunde man bli häcklad om man sade att man skulle hem och städa. - Varför ska man städa, utropade en kompis. - Jag har inte dammtorkat på minst ett år!  Den sista december kunde man få vatten på sin kvarn om man tillhör dem som fortfarande inte städar, ifall man lyssnade på "vinterprat" i radion där Agnes Wold, professor i bakteriologi, uppmuntrade oss att strunta i dammtussarna och gå ut och göra intressanta och roliga saker istället. Jag tror jag ska lyssna på programmet en gång till ifall jag missade något, för det är intressant när hon avlivar myter om t ex vår hygien. Förut hade jag ingen aning om att vår hud får pyttesmå skador när vi duschar, som gör att vätska och kanske små blodmängder tränger ut och göder bakterierna på vår hud. Det betyder att vi faktiskt har fler bakterier på oss efter en dusch än före, och det tar några dagar innan huden helt lyckats återställa balansen!

Det är säkert ljuv musik för mångas öron när hon sedan säger att det är en myt att damm numera skulle innehålla hälsoskadliga kemikalier, och hon menar också att kemikalierna i vår omgivning inte är farliga för oss (men möjligtvis för djur och natur). Men tyvärr stämmer inte detta. Naturvårdsverket gjorde en undersökning där man analyserade vanligt bostadsdamm från 12 olika länder, med resultatet att damm faktiskt binder till sig och innehåller kemikalier t ex från trafikavgaser (forskning har nyligen visat att inandning av diesel kan ändra vårt DNA). Man kanske kan säga att det avslöjade myten som skulle avslöja myten...? Och tyvärr är det också så att vi har många kemikalier runtomkring oss som är skadliga för vår hälsa. Inte bara Selmastudien i Karlstad som forskar på kemikaliers inverkan på fosterutveckligen visar på detta, utan forskare utomlands som t ex Claudia Miller med sin teori TILT (Toxic Induced Loss of Tolerance) vill visa på hur kemikalier kan vara en starkt bidragande orsak till varför autism och adhd ökat så mycket bland barn de senaste fyrtio åren, men likaså hos vuxna diabetes, "kroniskt trötthetssyndrom", fibromyalgi och MCS m fl. Precis som penningsbubblorna måste spricka till slut, har det så smått börjat gå hål på önsketänkandet att vi skulle kunna fortsätta att hämningslöst använda både obeprövade och bevisligen giftiga kemikalier i alla möjliga och omöjliga produkter utan konsekvenser.