Hade inte direkt tänkt på det förut, men ser när jag ska lämna tillbaka en stapel med böcker till biblioteket att de alla har kvinnliga författare, som Elena Ferrante, Elly Griffiths, Åsa Axelsson m fl. Och samma sak förra gången: Malena Ernman, Suzanne Brögger, Maria Borelius... Men ingen tillfällighet, förmodligen! Det är skillnad mellan sannolikt och sant. Elena Ferrante menar att mäns texter tenderar vara av det sannolika slaget medan kvinnor som har större tillgång till Frantumaglia lättare skriver sant och äkta. Det är den icke fysiska plats inom var och en där "allt" finns; där de döda lever vidare och allt som gjorts och sagts finns i någon sorts smältdegel. (Det är därför man aldrig är "ensam": det är då oväsendet därifrån är störst och att ha andra människor runtomkring kan då fungera som avledande lättnad.) Hon menar att det fortfarande är det patriarkala systemet som styr litteraturens värld precis som den övriga världen och att även bildade män bara kan "se" det som platsar innanför deras egna ramar.
Men jag har också hört flera lärare säga att kvinnor har lättare att lära sig p g a att de äger större ödmjukhet, medan män ofta är prestigefyllda, och prestige hindrar från att ta till sig ny kunskap.
Inom sjukvården är det mannen som fortfarande är måttstocken. Studier visar att män får bättre bemötande och bättre vård. De får undersökningar medan kvinnor får symtomdämpande piller. Mediciner och behandlingar är utformade efter männens konstitution. I skolan är gymnastiklektionerna fortfarande utformade efter männens idrottsvärld. Trots att det finns inte så få pojkar som också skulle vilja ha mjukare träning t ex dans, är det de hårda sporterna som gäller främst. Idrott är ett substitut för krig, som någon sade...
Arbetslivet är fortfarande på mannens villkor; konkurrens, hårda arbetsvillkor och dålig miljö. Det finns förstås mängder av "gubbkäringar" som spelar samma spel eftersom det helt enkelt inte finns några andra villkor för att kunna klättra i karriären eller bara accepteras på arbetsplatsen.
Att det finns en del manliga individer som inte vill delta i patriarkatets värld falsifierar inte saken; det är det kollektiva som har makten.
I slutet av 60-talet skrev Valerie Solanas SCUM-manifestet, som deklarerar män som roten till det onda i världen; krig, död, våld, konkurrens, utslagning osv medan kvinnorna står för empati, omsorg, liv och växande. Manifestets förslag är att utrota männen, ersätta fortplantningen på artificiell väg samt automatisera produktionen. Trots dråpligheten kanske det ligger något i saken. Kosmologen Martinus talar om den gamla, patriarkala världsbilden som ska dö ut och ersättas, inte med en feminin, utan snarare en mänsklig världsbild, då den extrema polariseringen mellan könen håller på att försvinna. Det är den polariseringen som ligger bakom den gamla, primitiva världsbilden. (Man kan idag se hur högerextrema politiker kämpar för att behålla makten över den senare. Det är t ex ingen tillfällighet att Donald Trump nekade till tryckningen av en dollarsedel med bilden av en svart, kvinnlig frihetskämpe.) Men Elena Ferrante varnar oss för att tro att det gamla patriarkatet håller på att övervinnas: Vi är fortfarande mitt inne i striden och den kommer att vara länge än. Vi kan förlora allt vi erövrat, menar hon i sin bok La Frantumaglia (Ferrante om Ferrante):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar