Kemikalieintolerans, konst och politik

Skulle (med tanke på att det är val i år) MCS och andra sjukdomar/funktionshinder vara betjänta av en annan regering och en annan politik? När det gäller fall med brist på hittills erkända diagnoser, varav just kemikalieintolerans men också elöverkänslighet och kronisk borrelia är några exempel, skulle man kunna gissa att okunskapen och oviljan att ta itu med sådana besvärligheter är liknande i alla politiska läger. Det är just människosynen och viljan till fördelningspolitik som skiljer. Med bakgrund av socialdemokratins och vänsterns anspråk på alla människors lika värde, skulle man gärna vilja tänka sig större fördelar hos dem beträffande det här ändamålet. Under socialdemokratins långa era i Sverige grundlades en stor traditon av samhällelig välvilja och omhändertagande av samhällsmedborgarna. Som alltid kan olika metoder vara ett tve-eggat vapen, och några individer kom förmodligen i kläm och "kvävdes till döds" av missriktad välvilja och okunskap. Psykologer och terapeuter utbildades i parti och minut och frodades gott av tidsandan, och det kunde vara smått farligt att ens andas för högt eller blinka för ofta (men säkert också att andas för försiktigt eller blinka för långsamt) för vem som helst eftersom det behövdes valuta för pengarna som pumpats in i de psykologiska institutionerna och det fanns en hel massa av terapeuter som behövde utfordras.
(Finns risken med en "bry-sig-om"-regering att den fortfarande inte skulle klara att ta till sig kunskapen om t ex MCS, utan kanske inbilla sig att  saker som kognitiv beteende-terapi
skulle vara en lösning, och i ren välvilja ta livet av folk i samma gamla mögel- och kemikaliemiljöer bara genom att ge dem en statssubventionerad "förmån att lära sig tänka positivt"?)

Det fanns på den gamla goda tiden inte bara ett erbjudande om gemenskap utan rent av ett tvång till gemenskap. Min favoritkonstnär Karin Broos berättade under en av sina kurser om den radikala anda som rådde under hennes tid som konststuderande på 70-talet, då konsten måste vara samhällstillvänd och hon själv fick kritik för att hon tyckte om att sitta ensam och måla. - Här gör vi saker i grupp!

Snålare vindar började anas mot andra halvan av 80-talet och under tidigt 90-tal blåste de upp med Carl Bildt som firmans ansikte utåt och grunden lades, för att citera Henning Mankell, till ett kallt Sverige. Som en ny socialdemokratisk regering några år senare egentligen inte ville bry sig om att få rätsida på. Göran Persson hade influerats av tidsandan och ville vara en modern makthavare att räkna med i EU. Både statliga och andra företag som i många decennier hade fyllt en social funktion genom att anställa folk även till enklare uppgifter, satte nu en ära i att göra sig av med dödköttet och ta upp konkurrensen bland de fria marknadskrafterna. Nu uppgraderades en enkel arbetssökande till en status värdig en deltagare i lokala varianter av Robinson eller Idol, och tvingades bildligt talat att göra cirkuskonster för att inte "hänga löst" eller slås ut när de sökte, typ ett städjobb! Program och jobbsökarkurser bjöds ut av Arbetsförmedlingen, ofta till rena lycksökare som aktörer bakom kurserna. Jag hade förmånen, som det hette, att få gå en sådan kurs just i den vevan när socialdemokratin började lida av vinstkomplex och rädsla för att bli efter i konkurrensen. Kursledaren som läste psykologi på kvällstid (vilket inte undslapp någon) hade förmodligen snappat upp vad som Leif GW Persson kallar Andersons förvirringsstrategi, en metod som går ut på att som person i maktutövande position skicka motsägelsefulla budskap till den man är ute efter och samtidigt pendla mellan hjärtlighet och hotfullhet när man gör det. Normalfallen skulle enligt samme författare bara klara en liten dos innan föremålet för detta var färdigt för både pillerburken och tvångströjan. Det rörde sig inte om några ungdomar som behövde kickas igång, utan de flesta arbetslösa i programmet hade ganska långa arbetsliv bakom sig och bakgrunden till arbetslösheten var inte sällan förslitningsskador och andra arbetsskador. Aktörerna bakom kursen måste visa resultat för att få behålla sina tjänster hos Arbetsförmedlingen och dessa resultat bestod i att folk helt enkelt skrevs ut från kurserna. Om dessa skrevs ut för att de hade hittat ett nytt jobb, eller om de hade brutits ned och sjukskrivits verkade inte spela någon roll för statistiken. Man såg det som framgång i vilket fall personer lämnade programmet. En medelålders kvinna som gått samma program några år efteråt dränkte sig i kanalen några stenkast från kurslokalerna och aktören bakom startade om på nytt i mögelhus, där arbetslösa välkomnades att jobba gratis på heltid (inklusive mögelförgiftning).

Det kunde nästan av rent morbid nyfikenhet tyckas intressant att se vart samhället skulle barka hän med ännu en period av högeralliansens  Tödde och Mödde vid rodret av "skeppet Svea", men vem skulle då tänkas ha råd till något sådant, vare síg ekonomisk eller etiskt; med tanke på hälsa, miljö, ekonomi och framtida generationer? Det är ju trots allt inte en teoretisk fråga eller en film vi talar om utan verkligheten.

Och vart tog alla radikala poeter, konstnärer och författare vägen, som ständigt hördes gapa på den gamla, goda tiden när det gällde minsta fråga? Frös och svalt de ihjäl under det borgerliga styret eller blev de tystade på annat sätt?

"Sagan om Tödde och Mödde" ur Tage Danielssons "Sagor för vuxna":

En dag fick borgarrådet Tödde besök.

"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle vilja ha en fyrarummare på Järvafältet."
"Javisst, Mödde."
"När blir den fäddig?"
"Nätta år, Mödde."
"Ajö, Tödde."
"Ajö, Mödde."
Nästa år kom Mödde till Tödde.
"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle ha min fyrarummare på Järvafältet."
"Det bidde ingen fyrarummare."
"Bidde det ingen fyrarummare? Vad bidde det då då?"
"Det bidde en enrummare."
"Bidde det en enrummare? När blir den fäddig?"
"Nätta år, Mödde."
"Ajö, Tödde."
"Ajö, Mödde."
Nästa år kom Mödde till Tödde.
"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle ha min enrummare på Järvafältet."
"Det bidde ingen enrummare."
"Bidde det ingen enrummare? Vad bidde det då då?"
"Det bidde ett parkeringshus."
"Bidde det ett parkeringshus? När blir det fäddigt?"
"Nätta år, Mödde."
"Ajö, Tödde."
"Ajö, Mödde."
Nästa år kom Mödde till Tödde.
"Goddag, Tödde."
"Goddag, Mödde."
"Jag skulle ha min plats i parkeringshuset på Järvafältet."
"Det bidde inget parkeringshus."
"Bidde det inget perkeringshus? Vad bidde det då då?"
"Det bidde ingenting."
"Bidde det ingenting?"
"Nä, det bidde ingenting. Ajö, Mödde."
"Dra åt helvete, Tödde."