Fanns det protester mot etablissemanget redan på stenåldern, då de yngre ville ha "nytt" eller satte man en ära i att föra vidare vad de äldre lärt ut? Om man var barn på 60-talet minns man protesterna mot de förstelnade äldre, etablissemanget och imperialismen i form av flower power, fredspipor, "happenings", workshops, en massa festivaler osv. Hippies som stack fram huvudet ur tält lite här och var. Idag är det näthat, nymoralism och upplopp som gäller, men det är inte spontant. Deltagarna styrs och någon rycker i trådarna från en politisk fabrik. Donald Trump säger själv: "Jag bryr mig inte om er, det är era röster jag vill ha." Men han själv är en marionett som styrs av "någon", och supportrarna rusar som blinda lämlar mot stupet. De olika falanger av entusiastiska kommunister som stod för upproret på 70-talet var ute efter rättvisa, bl a att alla och inte bara ett fåtal skulle äga kulturen. Massan av upprorsmakare idag sätter ära i okunskap, konspirationsteorier och tror att kultur är perverst. Danska författaren Suzanne Brögger som sedan 70-talet tagit temperaturen på tiden, har från sitt hus på landsbygden kunnat se tidens tydliga tecken genom fönstret. Där grannarna förut hade en vacker trädgård med fruktträd och blommor förvandlades gården till ett skrotupplag av gamla bilvrak och kylskåp, och sonen i huset blev så fet av stillasittande framför skärmen och skräpmat att han inte gick att få ut genom dörren. Och mannen i grannhuset försökte pressa Suzanne Brögger på pengar, "annars skulle han starta en bordell i huset". "Det var inte så man tänkte sig proletariatets diktatur", säger Brögger i en av sina senare böcker, Brev till prinsen av Mogadonien. Men kanske har guden Shiva (han med alla armarna) rätt; världen behöver förstöras ibland och byggas upp på nytt för att hålla sig fräsch och inte ruttna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar