Myter, vanföreställningar och begreppet främmandegöring

 I sin bok Vanliga människor beskriver Clara Törnvall hur neurotypiker, det vill säga så kallade normala eller vanligast förekommande personer, ser världen inte som den är utan utifrån sina föreställningar om den. Saker går på autopilot vilket gör vardagen smidigare, medan världen för autister måste nytolkas hela tiden på gott och ont. Vid sidan om alla besvär att passa in i ett samhälle som helt och hållet är gjort för neurotypikerna (som en fyrkants försök att passa i ett runt hål, enligt Clara Törnvalls beskrivning) finns fördelen att autisten oftare ser saker för vad de är utan onödigt "fluff". Ordspråket att strutsen skulle stoppa huvudet i sanden kan man i så fall gissa är uppfunnet av en ""normal". Så gör strutsen inte, den stannar och slåss (en struts kan döda ett lejon med en enda spark) eller springer (upp till 70 km i timmen). Andra myter vi automatiskt tar för givna är att vikingarna "drack mjöd och åt en massa kött". Mjöd var bara för kungar och andra högt uppsatta personer, resten drack svagdricka. Likaså med kött; vanligt, fattigt folk åt gröt.  Detsamma gäller "stenålderskosten" där folk föreställer sig att de levde på viltkött. En ny stor studie på stenåldersbosättningar visar att de huvudsakligen levde på vegetarisk kost. Apropå svagdricka som de yngre nog inte vet vad det är; den minns jag från min barndom. Den hade en mycket mer "vuxen" smak än den vanliga läsken och jag minns när jag och min kompis Karin som små ställde ut ett bord med varsin stol och glas och en flaska med lite svagdricka i och låtsades att vi var två fulla gubbar på krogen! Men hursomhelst; Clara Törnvalls bok är nyttig för alla, då hon beskriver "normala" människor utifrån ett annat perspektiv. Hittills har de alltid haft tolkningsföreträde, men Törnvalls bok påminner mig om begreppet främmandegöring som bl a Brecht använde sig av för att frigöra sig från varseblivningens automatism. Så gjorde även den värmländske kultförfattaren Erik Beckman, åtminstone enligt min mening; jag skrev en gång i tiden en uppsats om honom vid namn "Erik Beckman känner igen sig genom främmandegöring". En kanske lite suspekt titel, men anspelar på hans bok Jag känner igen mig, som jag gissar Clara Törnvall skulle gilla.