Autist javisst

Som motvikt till alla deckare jag snöat in på stötte jag på en relativt ny bok, Autisterna skriven av Clara Törnkvist. Intressant och välskriven, baserad på forskning och egna och andras erfarenhet och handlar om högfungerande autister som hon själv, som lever ett normalt liv med jobb och familj men som ändå starkt upplever att något är fel. Diagnosen gjorde att polletten trillade ner, säger hon. För samhället är inte alls gjort för autisterna utan för de vanligast förekommande neurotypikerna, och kräver en mycket större ansträngning för de förstnämnda att passa in ofta med utmattning, utbrändhet och andra symtom som följd. Ibland ser hjärnan annorlunda ut hos autisten med en mindre lillhjärna (därav sämre motorik och balans) och amygdala större (alarmområdet som gör uppmärksamheten för faror större på gott och ont) och kan orsaka till exempel större ljud- ljus- och luktkänslighet. Clara Törnkvist säger at hon inte klarar att åka tunnelbana p g a bullret som hon uppfattar många gånger högre än de flesta. Hon skriver också att där andra tränar upp en automatfunktion och inte behöver tänka på vad de gör vid vanliga, praktiska sysslor saknar autister ofta förmågan till automatfunktion och behöver koncentrera sig varje gång. Hennes vänner står och lagar mat och diskuterar samtidigt med andra men hon behöver koncenrera sig på matlagningen för att det ska fungera. Autism omges fortfarande av fördom och okunskap. Förr trodde psykologer att autism berodde på en "kylig mor", men troligen är modern i så fall själv autist med brist på socialt samspel och känslomässigt uttryck, för autism är ofta ärftligt men kan också orsakas av virus eller exponering för kemikalier under graviditeten. (Se Selma studien som visar att kemikalier under fosterstadiet kan orsaka till exempel autism, diabetes fetma med mera, min anmärkning.) Om man redan är född, fix och färdig kan man inte "få" autism, i så fall är det andra symtom eller sjukdomar som liknar autism men kan förstås förbättras eller försämras av miljö och omgivning, livsstil med mera. Törnkvist skriver att autister ofta har ett extremt stor mellanrum mellan stortå och nästa tå, "sandal gap", (något som också lär vara vanligt vid Downs syndrom, men gå nu inte och mät era tår för det är normalt med ett visst avstånd mellan stortån och nästa.) Då kommer jag att tänka på pappas fötter; han hade ett extremt mellanrum emllan stortån och de övriga vill jag minnas. En granne brukade hävda att med de tårna borde pappa kunna klättra i träden! Han hade också "superkrafterna" att kunna strunta i vad andra tycker. När mamma sade "vad ska folk säga?" svarade han alltid: "Nämn åtta stycken så går jag och frågar dem! Han lindade aldrig in något i artigheter (på gott och ont) och sade alltid som det var om någon frågade. Han var också den ende som aldrig fjäskade för sina chefer. Och envisare än en Greta Thunberg i sina övertygelser, bland annat att man skulle bo enkelt. Mina syskon och jag växte därför upp utan värme och andra moderniteter (det brukade frysa is i trappan till övervåningen om vintern och min bror påstod att hans hår frös fast i väggen när han sov) men jag klagar inte; vi var härdade och aldrig sjuka på den tiden. Vissa andra saker stämmer också in hos honom till exempel att allergi är vanligare förekommande på autismspektrat och att autister lever ett kortare liv, i genomsnitt 16 år kortare enligt Clara Törnkvist.Enligt statistiken har autism ökat mycket hos barn (inte konstigt med den ökade kemikalieanvändningen, min anmärkning) men Törnkvist menar att det lättare kunde döljas förr med till exempel många hemmafruar (och andra självständigare, friare jobb som skogsarbetare, jordbrukare m m, min anmärkning). Det blir ett problem först i kollisionen med samhällets krav och att arbetsplatserna är inrättade som om alla fungerade precis likadant. Clara Törnkvist skriver också att samhället glömmer att barn med autism blir vuxna med autism. Hon menar att samhället inte kommer att hinna ikapp under vår livstid, utan råder unga med autism att heller än att bollas runt i samhällsapparaten ta ekonomiska hjälp av föräldrar och släkt. Men där tycker jag att hon har fel. Hur många föräldrar klarar att försörja barn hela livet? Och hur bra är det för vuxna barn att vara ekonomiskt beroende av föräldrar och andra anhöriga? Där måste staten vakna till och ta stt ansvar, hellre förr än senare. Med dagens mått mätt kanske man själv hade fått någon slags diagnos? Kanske en släng av Tourettes eller en liten men naggande god plats på autismspektrat plus några milliliter av någon annan modern diagnos man inte ens känner namnet på, tjo! Idag säger man alltså hellre autismspektrat än aspergers som förut, eftersom Hans Asperger skickade många barn till nazisternas dödsläger Am Spiegelgrund.