Deckarkontakt av tredje graden

Som jag minns det var folk försiktigare med parfym vid millennieskiftet, vilket gjorde det möjligt att vistas på arbetsplatser. Mindre än tio år senare började de vräka på sig industriella mängder hårprodukter och deodoranter vilket gjorde det omöjligt att åka buss eller t o m arbeta. Min allergiläkare sade att det där med hänsyn och parfymer brukar gå i vågor.  Men då, några år in i på millenniet jobbade jag en höst vid en bokhandel som hette Herman Anderssons. Det var inte ovanligt att författare tittade in; på så vis har man druckit förmiddagskaffe med t ex Lilla spöket Labans "mamma", Inger Sandberg. Sista dagen fick jag en avskedsbok i form av en tjock deckare, den senaste av Håkan Nesser som fiffigt nog kom på besök den dagen med anledning av sin nya bok och därför också kunde signera den. Han verkade ta för givet att jag hörde till hans största fans, och jag ansåg att det vore för pinsamt att sticka hål på den bubblan i det där lilla kafferummet vid det pyttelilla kaffebordet så jag spelade med. Fast det blev nog ännu pinsammare då, eftersom jag inte kunde säga något bekräftande om hans böcker då jag aldrig hade läst några och knappt hade hört talas om honom innan han dök upp där. Dock tolkade han det nog bara som att jag var "star struck" av att möta den store författaren livs levande.

     Sedan läste jag hans bok; jag påstår inte att den var dålig men jag glömde den lika snabbt som jag läst den. Den fastnade liksom inte och detsamma gällde de andra böckerna av Nesser jag försökte läsa. Så Håkan Nesser var nog inte riktigt min likör. Däremot skäms jag lite över att inte ha läst Sveriges första deckardrottning, Maj Sjöwall. Kulturjournalisten Michael Tapper har skrivit en doktorsavhandling om svensk kriminallitteratur, och menar att det går inte att tänka sig Leif G W Persson, Henning Mankell och Stieg Larsson utan Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jan Guillou har sagt att det var Sjöwall/Wahlöö som fick honom att börja skriva. De visade att man kan kombinera kriminalromaner med politiskt ställningstagande. Michael Tapper menar i sin avhandling att de var de första som skrev realistiska polisromaner. Det hade så klart skrivits polisromaner förut, men de var ofta romantiserade. Paret Sjöwall/Wahlöö gjorde mycket research inför sina böcker, reste runt och fotograferade och var före sin tid med en beskrivning av ett obduktionsprotokoll i en deckare, vilket orsakade en kritikerstorm.  

     Ett boktips till mig själv är alltså att låna Sjöwall/Wahlöö nästa gång på biblioteket! Men apropå research så är jag förvånad över att den danska deckarduon under pseudonymen A J Kazinski inte gör grundligare researcharbete inför sina böcker. I mitt förra blogginlägg hade jag låtit mig luras av dem när jag skrev att Assistens kirkegård i Köpenhamn kom till p g a pesten "Engelska svetten". Så var det inte, men så fortsätter det förstås att stå i böckerna. 

     För övrigt trodde jag att jag hittat en ny favorit i A J Kazinski, och "Sömnen och döden" (där de som sagt går lös på Thorvaldsen så smått) gick väl an, men nästa bok (minns inte titeln) började lovande men sen gick de vilse i ett kaos. "Karriärförfattare" som har för bråttom, tänkte jag, men vi får väl ge dem en chans med nästa bok? Fast jag föredrar nog Peter Hoeg (bl a Fröken Smillas känsla för snö och Allt om Susan) som jag tycker mig ha märkt att Kazinski inspirerats en hel del av men inte får till det riktigt lika slipat.