Chauffören skrockar förtjust när jag draperar sätet med folie för att slippa parfym från andra på mina kläder. Jag har åkt med honom förut och han betraktar mig säkert som smått tokig. Men han är nog själv påverkad av den kemiska luften i bilen, för han åker iväg åt ett helt annat håll än dit jag ska. Det visar sig att jag blivit förväxlad med en annan som skulle hämtas. Efter några telefonsamtal löser det sig och vi beger oss åt andra hållet och skrattar gott men förmodligen av olika anledningar.
Fast jag skrattar inte lika gott när jag kommer hem, för mössa och kläder stinker likadant som bilen. Den dåliga luften i bilen hade satt sig i alla kläder som snabbt som attan åker ner i blötläggning med bikarbonat. Mössan först, för den hade råkat värst ut och gick knapp att ha i inomhus! Trots tjocka jeans och strumpbyxor var benen röda på framsidan där folien inte skyddade, och kliade av kemikalierna.
Men vi krockade åtminstone inte med tomten, som kvällen innan kört på en bilist utanför Karlstad. (Både Nordpolen och Finland kan slänga sig i väggen, för alla vet ju att den riktiga tomten bor i Värmland....) Det lär ha gått bra säger man i min morgontidning; bara plåtskador. Och tomten passade visst på att önska en god jul!
Strax efteråt läser jag att Stockholms läns hälsoskyddsnätverk nyss haft en heldag på temat lukt, och Lena Hillert (Karolinska Institutet) lyckas redan få julen att kännas smått förstörd med sina kassa, felaktiga uttalanden om kemikalieintolerans. Hon jämställer fortfarande "doftöverkänslighet" med MCS; det förstnämnda finns inte ens som diagnos men brukar avse besvär från ögon och luftvägar, medan det senare omfattar allvarligare symtom från hela kroppen och nervsystemet. Hon verkar dra alla grader av sjukdomen över en kam och säger att studier visar på att "negativa förväntningar" förvärrar symtomen och att "undvikande ofta förvärrar situationen". Men det är inte vad någon s k expert sitter och säger, utan hur verkligheten ser ut som räknas. De studier hon hänvisar till kan nog med fördel stoppas upp någonstans där solen inte skiner, för på kliniker där man har kunskap om saken och har räddat liv på svårt överkänsliga patienter, t ex vid William Reas center för miljösjukdomar i Dallas. menar man att det fungerar precis tvärtom; undvikande är avgörande för att kroppen ska få en chans att läka! Och det handlar inte om positiva eller negativa förväntningar utan om att anpassa miljön och t ex åtgärda brister i kroppen. Lena Hillert har ju också propagerat för KBT (kognitiv beteendeterapi) vid miljösjukdomar som el- och kemikalieöverkänslighet, medan det framgångsrika konceptet (t ex vid det kanadensiska Rehab center för kroniska sjukdomar, till vilka MCS räknas) tvärtom är att personal samtalar med patientens omgivning dvs anhöriga och arbetsgivare, för att skapa ökad förståelse och ändrat beteende hos dem, vilket är nödvändigt ifall patienten skall kunna återgå till ett normalt liv.
Så gott som alltid får man höra att det fattas pengar för att åtgärda dålig inomhusmiljö. Men regeringen drog sig inte för att 2009-12 avsätta över två miljarder till KBT för kroniska sjukdomar. De blev till 3,4 miljarder i slutändan och utan resultat. Det bidde inte ens en tumme. Eller zebrans ränder satt kvar, så att säga. Resultatet hade säkert blivit bättre om man hade satsat på att åtgärda sjuka hus som i många fall både kan vara en början till och förvärra kronisk sjukdom. Och Karolinska Institutet (där Lena Hillert jobbar på Arbets- och miljömedicinska institutionen) kommer kanske i folkmun att döpas till "kretinska institutet" med tanke vad som hänt och händer. Tänker inte bara på när de lät sig duperas av den italienske sociopaten med plaststruparna (och sjukhusdirektören Melvin Samsom ville bestraffa visselblåsarna) utan på att detta nu blivit världens dyraste sjukhus. Läser i Värmlands Folkblad under rubriken Det händer konstiga saker där Peter Franke bl a skriver: "Man har hyrt in konsulter i mängder och inte ens den från Holland nyrekryterade sjukhusdirektören Melvin Samsom klarar sig på egen hand. Efter fem månader fick han en konsult vid sin sida för att klara jobbet. Nu har läkarföreningen på sjukhuset uttryckt sitt misstroende mot direktören. En sjukhusdirektör borde inte behöva en personlig assistent för 244 000 kronor i månaden."Men Karolinska är förstås inte ensamma om att slösa bort skattepengar som kunde gått till att göra sjuka friskare (och därmed sparat in pengar på både sjukvård och arbetsfrånvaro). En värmländsk kommun (Kil) upptäcks ha köpt in våtservettsförpackningar för 10 000 kronor styck, avfettningsmedel för 216 kronor litern. Och tösalt som kostar runt 4 kronor kilot har de köpt in för 125-132 kronor per kilo, till en totalkostnad på 800 000 för ca sex ton! Undrar vilka tomtar som jobbar där?
